Sturefors slottspark

Häromdagen tog jag med mig barnen för att visa delar av min hembygd och kanske själv återuppleva lite barndomsminnen. Jag blev lite besviken och smått bedrövad över vad jag såg.

Jag är uppväxt i ett lite samhälle som heter Sturefors. Det ligger i Östergötland, ett par mil från där jag nu bor. Och där finns också Sturefors slott, en stor och pampig byggnad med anor flera hundra år tillbaka i tiden.
När jag var liten bodde min mormor och morfar i närheten av slottet. Morfar arbetade som snickare åt greven, och även mormor hjälpte till i köket ibland. Jag tillbringade dagarna med min mormor när mamma och pappa jobbade, och inte alltför sällan gick vi till slottet och hälsade på. Ofta gick vi på  långa promenader i den enormt stora och mycket välskötta slottsparken, men allra roligast var när jag fick lov att följa med mormor in i slottet!

Idag är ett stort område runt slottet avstängt för besökare, men stora delar av parken är man välkommen att besöka. Och det är däri min besvikelse ligger. Jag skulle kalla parken lite smått förfallen.

Högst upp ligger ett minnestempel över Christina Piper, byggt i mitten av 1700-talet. Fortfarande väldigt vackert, men lite puts och färg skulle göra det till den magnifika byggnad det faktiskt är.

Kinesiska templet,eller Villavillekulla som jag sa när jag var liten,där läcker visst taket in...



I parken finns ett sinnrikt kanalsystem med ytvatten från skogen som sedan via den stora spegeldammen framför slottet leds ut i sjön Erlångern intill slottet. Men idag är det mesta överväxt. På bilden ser ni en av broarna. Under bron ska det rinna vatten. Inte helt enkelt att se, eller hur?

 Den här urnan står på "Ebbas Holme". En fästmögåva från greve Nils Bielke till Ebba Sture 1820. Förr var den som en ö planterad med blommor. Idag växer där gräs. högt gräs. Bron ut till holmen skymtar till höger.

Det här huset kallas för Tyska köket och ligger väl gömt inne i skogen i slottsparken. Det är förfallet och det känns lite läskigt att gå dit. Det tyckte jag som barn också.  

Det byggdes troligen redan på 1600-talet, enligt en sägen som kök för en tysk legoknekttrupp som låg i vinterbivack i parken. Det är en byggnad i gråsten och handslaget tegel och med väggarna märkta av flera hundra års klotter.

Jag förstår att nuvarande ägare kanske inte prioriterar skötseln av parken, eller helt enkelt inte har ekonomi att sköta den som förr. Men det känns lite vemodigt när en plats som man älskade som barn inte ser ut på samma sätt längre. Om inte annat blir man påmind om att man själv inte är så ung längre...